Streamer testing, or…

… driving fast on small country roads.

The testing this weekend went pretty well! As always though, there were some obstacles along the way.

The testing was done on Visingsö, where my family has a country house. There are many straight and open roads there, with little traffic, so testing like this could be done safely.

It was very windy on Saturday, with gusts of wind in excess of 5 m/s, the tip of the waves breaking on the lake Vättern. As I didn’t have a wind speed meter (d’oh!), I had no idea of the exact wind speed. Since I didn’t know yet whether I would have time for more tests, I decided to have a go anyway. I had a number of streamers, and we decided to drive both with and against the wind with some of them. I had streamers 4, 6, and 10 inches in width, 8, 10, 12.5, 15, and 20 times as long, and in a number of different materials from airbag cloth to nylon and even super light mylar plastic film.

The test were carried out by attaching the streamers directly to a dynamometer (which measures force in Newtons) stuck to the end of a pole, then sticking it out of the window of a car. Our little high-def camera was mounted on the pole to film the readout and streamer. I was lucky enough to have access to a convertible (a Saab 900 Aero nonetheless! What else to do aerospace research in?), which I thought would make measuring easier, but it was way too windy to work with the roof down so it didn’t matter in the end.

I ran though the tests on Saturday with all the streamers, but I wasn’t very happy with the windy conditions. Luckily, Sunday was nearly completely calm so we ran some tests at different speeds that day too.

Our tough and rugged GoPro HD Hero serving as extra data recorder in the foreground. That camera capturies 60 frames per second in HD, in wide-angle to boot!

I’m really happy that I got all that data out of the testing, but I haven’t had time to draw any hard conclusions yet. However, the weight of the material makes a huge difference. A heavy streamer provides a LOT more drag than a light one! I’m sure we can now make one that can help deploy our parachute just right

Advertisements

Rapport från helikoptersläpptestet

På söndagen var det äntligen dags för LAPLanders helikoptersläpptest. Testet var egentligen först planerat till fredagen, men på grund av dåligt väder var det inte förrän på söndagen, den sista reservdagen, som vi kom iväg.
LAPLander är föregången till SQUID, och har utvecklat luftkudde- och spårningssystemen som vi bygger vidare på. Resultaten från släpptesten är självklart intressanta för oss också, så som representant för SQUID-teamet hängde jag på. Med följde även våra handledare Gunnar och Nickolay, samt LAPLanders Erik, Patrik, Jocke och Christian. Nu hade vi även turen att få med oss journalisterna Lars och Samuel som skulle dokumentera händelsen för KTHs räkning.
Trots rapporter om klart väder ovanför skjutfältet Skogstibble var Stockholm höjt i dimma på morgonen. Vi träffades vid SPP 9:30 och drog strax iväg, några till Bromma för att hoppa i helikoptern och några direkt till Skogstibble skjutfält i Uppland. Det tog ett tag innan dimman lättade tillräckligt för att helikoptern skulle kunna lyfta, och under tiden åkte Skogstibblegruppen runt och såg till at skjutfältet var utrymt.

Gänget är samlat

Gunnar kollar kartan

Tyvärr åkte en av bilarna fast, och vi hann precis bli klara innan helikoptern dök upp. Med en walkie-talkie höll vi kommunikationen när killarna i helikoptern kastade ur tre sfärer, tre diskar, en LAPLander-dummy, och en kopia av den riktiga LAPLander som blåste upp airbagsystemet.
1500 meter var dock lite väl friskt tilltaget. Det var enormt svårt att följa de små orangea föremålen som kastades ut, ens med mitt teleobjektiv. Det enda föremålet jag lyckades följa ner till marken var LAPLander-dummyn.

LAPLander-dummyn kastas ut från helikoptern vid 1500 meters höjd...

... och landar flera hundra meter in i skogen

LAPLander-klonen kastas ut från helikoptern, men visar sig vara grymt svår att följa med kamera och kikare

Det här var också det sista vi såg av den. Jag, Gunnar och Patrik gav oss ut och pulsade nästan en halv kilometer in i skogen i den halv meter tjocka snön, men vi kunde inte höra det överfallslarm som var fäst vid dummyn. Efter nästan en timme gav vi upp, och det andra teamet vid norra änden av fältet lyckades bara hitta två av diskarna.

Gunnar, Patrik och Jacob letade i skogen efter dummyn, medan resten av teamet letade efter de andra föremålen längre norrut

Har man ont om riktiga vinterbyxor får man improvisera. Gunnars byxtejp gjorde dock susen!

Disken som Nickolay hittade. Förhoppningsvis kan LAPLander få ut information från den inbyggda accelerometern, så vi vet hur hårt enheten slår i utan airbagsystem.

Den tjocka snön dämpade tydligen överfallslarmen så de bara hördes några meter bort, och GPS-positonssändningen från LAPLander tycks inte ha fungerat. Vi hoppas nu att bilderna från helikoptern kan hjälpa oss att hitta LAPLander vid ett senare tillfälle. Både LAPLander och dummyn hade dessutom små videokameror ombord som vi gärna vill ha bilder från.

Dags för grillkorv!

Dagen avslutades med att vi äntligen grävde ut Nickolays bil från den lilla oplogade skogsväg där den fastnat

Innan vi kunde åka hem fick vi gräva fram Nickolays bil, som fastnat några hundra meter bort på en oplogad skogsväg. Bara att sedan vända bilarna och köra tillbaka vägen vi kom tog en bra tag!

Allting gick inte som planerat och planeringen i sig kunde varit mycket bättre, men visst var det ändå ganska kul!

Liten berättelse om Luftkuddesystemet

Hej jag heter David Bergman och är ansvarig för Luftkuddesystemet, motorer och rörliga delar på SQUID. Här i min första blog-post tänkte jag fokusera på att ge en inblick i hur vårat luftkudde (eller airbag) system kommer se ut och fungera.

För att SQUID ska kunna genomföra sitt uppdrag som är att samla data om utfällningen av trådbommarna/trådantennerna som ska mäta elektriska fält i jonosfären kommer hela mätplattformen separeras från raketen uppe i rymden. Detta innebär att den kommer att falla tillbaka till jorden med all information samlad lagrad ombord i sina minnen. För att inte minnena och spårningssystemen ska skadas måste vi se till att enheten inte skadas när den slår i marken igen. Detta och att man vill kunna återanvända enheten är orsaken till varför vi måste utveckla och bygga ett system som kan dämpa nedslaget på markytan och skydda lasten.

SQUID är i självaste verket ett uppföljningsprojekt på ett annat projekt som heter LAPLander som står för “Lightweight Airbag Protected Lander” d.v.s. Lätt luftkudde skyddad landare. Vad LAPLander har gjort är att designa, utveckla och bygga ett system som ska sakta ner enheten och se till att dämpa nedslaget och skydda enheten. Detta projekt kommer att skjutas upp nu i mars så vi väntar spänt på resultaten från det riktiga flygprovet eftersom det kommer avgöra om vi får jättemycket eller mindre arbete att göra med att förfina och fixa saker i systemet. Förutom flygtestet ombord på REXUS ska LAPLander också göra ett falltest från helikopter vilket kommer blir mycket spännande och vi hoppas alla det ska gå mycket bra.

Så hur ser då detta system ut? Först har vi den snurrande plattformen visad här nedanför:

Vi tar bort lite av enheterna från bilden ovanför och har då kvar den kubformade elektronik-boxen i mitten som kan ses här nedanför, denna kan sägas vara hjärtat i plattformen. I varje hörn av boxen sitter en tank fast som är trycksatt med hjälp av kolsyre-is. Dessa tankar är de som ska blåsa upp luftkuddarna och hålla fast dem i plattformen.

Vid en viss höjd kommer tankarna att öppnas och blåsa upp luftkuddarna så att hela enheten får utseendet som i bilden som visar  en tidig prototyp:
De fyra ringarna är alltså självaste luftkuddarna som ska dämpa och skydda plattformen vid nedslaget till markytan. Men enheten faller också väldigt fort och ytterligare en åtgärd för att dämpa fallet är alltså att sakta ner fallet. Detta görs genom att mellan de fyra ringformade luftkuddarna har ett tyg sytts fast som kommer att luftbromsa hela plattformen under fallet vilket ser ut på följande vis, bilden nedan är på en tidig prototyp:

Detta är då vårat luftkudde system som ska se till att vi får tillbaka vår viktiga information oskadad. Slutligen vill vi också visa ett par videos på några av de tidigare testerna på uppblåsningen av luftkuddarna genomförda av LAPLander teamet, se o njut 🙂

Uppblåsningstest vid avdelningen för rymd och plasmafysik på KTH

Uppblåsningstest hos tysklands rymdstyrelse DLR i Bremen

Vad vi i SQUID nu väntar på är att LAPLander ska få genomföra sin flygning så att vi tillsammans kan utvärdera hur väl systemet fungerade, vad som kan förbättras och vad som kanske helt ska ändras. Detta gör att jag just nu försöker jobba väldigt nära med LAPLander-teamet för att lära mig systemet och få inblick i eventuella problem och svårigheter på ett tidigt stadium så att när det till slut blir vi som är ansvariga för systemet vet vad som ska göras.