SQUID vid Esrange dag noll: Snöbadning och japanska duschar

Lite efter kl 13 landade Jacob, Gustav, Mario och David vid Kiruna flygplats där vi träffade Olle Persson från Rymdbolaget och ett par andra REXUS och BEXUS-team. Efter en kort lunch bussades vi ut till Esrange, en resa på ungefär 40 minuter från flygplatsen och Kiruna stad. På vägen passerade vi Ishotellet, som vi ska besöka på fredag.

David och Jacob vid Arlanda

David, Jacob och Mario, precis nylandade vid Kiruna flygplats

Jiangwei och Monica, som inte är sponsrade av REXUS-BEXUS, anländer inte förrän senare ikväll, och eftersom vi redan i stort sett var klara med föreberedelserna för presentationerna drog vi till bastun så fort vi fått nycklarna till hotellet. Det var 70 grader i bastun och -25 utanför, men kylan känns knappt eftersom luften är så torr och vi sprang ut och in mellan bastun och snön. Tyvärr kunde vi inte få med oss några av de andra teamen, och de tror nog inte vi är helt friska i huvudet vid det här laget…

SQUID-teamet badar glatt i snön efter besök i den urhärliga bastun vid Esrange

Mer snöbad. Även spanjorer gillar märkliga norrländska självspäkerier!

Hotellet är riktigt fint, med rymliga och fräscha rum en fantastisk basu. I anslutning till bastun finns det till och med japanska sitt-duschar, anläggningen har tydligen många japanska besökare.

Japanska duschar. Vid Esrange!

Advertisements

Twitter Updates for 2010-01-31

Liten berättelse om Luftkuddesystemet

Hej jag heter David Bergman och är ansvarig för Luftkuddesystemet, motorer och rörliga delar på SQUID. Här i min första blog-post tänkte jag fokusera på att ge en inblick i hur vårat luftkudde (eller airbag) system kommer se ut och fungera.

För att SQUID ska kunna genomföra sitt uppdrag som är att samla data om utfällningen av trådbommarna/trådantennerna som ska mäta elektriska fält i jonosfären kommer hela mätplattformen separeras från raketen uppe i rymden. Detta innebär att den kommer att falla tillbaka till jorden med all information samlad lagrad ombord i sina minnen. För att inte minnena och spårningssystemen ska skadas måste vi se till att enheten inte skadas när den slår i marken igen. Detta och att man vill kunna återanvända enheten är orsaken till varför vi måste utveckla och bygga ett system som kan dämpa nedslaget på markytan och skydda lasten.

SQUID är i självaste verket ett uppföljningsprojekt på ett annat projekt som heter LAPLander som står för “Lightweight Airbag Protected Lander” d.v.s. Lätt luftkudde skyddad landare. Vad LAPLander har gjort är att designa, utveckla och bygga ett system som ska sakta ner enheten och se till att dämpa nedslaget och skydda enheten. Detta projekt kommer att skjutas upp nu i mars så vi väntar spänt på resultaten från det riktiga flygprovet eftersom det kommer avgöra om vi får jättemycket eller mindre arbete att göra med att förfina och fixa saker i systemet. Förutom flygtestet ombord på REXUS ska LAPLander också göra ett falltest från helikopter vilket kommer blir mycket spännande och vi hoppas alla det ska gå mycket bra.

Så hur ser då detta system ut? Först har vi den snurrande plattformen visad här nedanför:

Vi tar bort lite av enheterna från bilden ovanför och har då kvar den kubformade elektronik-boxen i mitten som kan ses här nedanför, denna kan sägas vara hjärtat i plattformen. I varje hörn av boxen sitter en tank fast som är trycksatt med hjälp av kolsyre-is. Dessa tankar är de som ska blåsa upp luftkuddarna och hålla fast dem i plattformen.

Vid en viss höjd kommer tankarna att öppnas och blåsa upp luftkuddarna så att hela enheten får utseendet som i bilden som visar  en tidig prototyp:
De fyra ringarna är alltså självaste luftkuddarna som ska dämpa och skydda plattformen vid nedslaget till markytan. Men enheten faller också väldigt fort och ytterligare en åtgärd för att dämpa fallet är alltså att sakta ner fallet. Detta görs genom att mellan de fyra ringformade luftkuddarna har ett tyg sytts fast som kommer att luftbromsa hela plattformen under fallet vilket ser ut på följande vis, bilden nedan är på en tidig prototyp:

Detta är då vårat luftkudde system som ska se till att vi får tillbaka vår viktiga information oskadad. Slutligen vill vi också visa ett par videos på några av de tidigare testerna på uppblåsningen av luftkuddarna genomförda av LAPLander teamet, se o njut 🙂

Uppblåsningstest vid avdelningen för rymd och plasmafysik på KTH

Uppblåsningstest hos tysklands rymdstyrelse DLR i Bremen

Vad vi i SQUID nu väntar på är att LAPLander ska få genomföra sin flygning så att vi tillsammans kan utvärdera hur väl systemet fungerade, vad som kan förbättras och vad som kanske helt ska ändras. Detta gör att jag just nu försöker jobba väldigt nära med LAPLander-teamet för att lära mig systemet och få inblick i eventuella problem och svårigheter på ett tidigt stadium så att när det till slut blir vi som är ansvariga för systemet vet vad som ska göras.

Förberedelser inför PDR

Nu är vi i sluttampen av förberedelserna inför PDR, Preliminary Design Review. Idag körde gruppen igenom det två olika presentationerna som har förberetts inför Student training week samt PDR. På söndag bär det iväg mot Esrange, Kiruna och vi ser alla verkligen fram emot det. Jag lovar att det snart kommer dyka upp bilder här ifrån besöket.

Idag fick hela gruppen också för första gången träffa Mark som ju precis har anslutit sig till gruppen. Han kommer att ansvara för att utveckla instrumenten för mätningar av de elektriska fälten under flygningen. Vi önskar honom alla välkommen in i gruppen.

Projektplanering för rymdingenjörer del 1

När vi som grupp samlades i november månad visste vi inte mycket om projektet. Första steget var att fylla i en ansökan till RexusBexus. Vi kastade oss över uppgiften med brinnande iver, ansökan skulle vara inne inom två veckor så det var bråttom. En förutsättning för att vi skulle kunna skriva en bra ansökan var att snabbt sätta oss in i vad projektet gick ut på. Vi valde redan under den här fasen att utnyttja Google Docs med alla de möjligheter som plattformen ger till sammarbete när man skriver texter i grupp. Med Google Docs hjälp fick vi ihop vår ansökan i tid och det var nu bara att hoppas på det bästa. Snart nog fick vi det glada beskedet att vi kommit med i den preliminära uttagningen och det var med stor glädje och förväntan som vi tog projektet in i nästa fas.

Även om huvudmålet nu var att producera en presentation om projektet som vi skulle ta med oss till den egentliga presentationen på ESTEC i Noordwijk Holland så innebar detta också att vi fick lägga en hel del tid på planering. Vi visste sen tidigare år att panelen som skulle bedömma oss i Noordwijk skulle lägga stor vikt vid planeringen av projektet och det var därför viktigt att kunna visa på en utförlig plannering. Vi hade sen tidigare valt att dela upp arbetet i mindre delprojekt med olika ansvarspersoner. Uppgiften för projektplanneringen föll på mig, Gustav. Av tidigare erfarenheter från webbbranchen vet jag med mig hur stort behovet är av att ha en gemensam plattform för delningn av dokument men kanske framförallt för att få en snabb översikt över vad alla gruppmedlemmar har för arbetsuppgifter för den kommande framtiden. Valet föll på Basecamp som jag själv arbetat med tidigare. Plattform är lättanvänd och erbjuder varje deltagare en möjlighet till att snabbt få en översikt över arbetsuppgifterna.

Nästa steg var för mig att sätta mig ner med respektive del grupp för att genomföra en s k WBS (Work Breakdown Structure) d v s identifiera alla uppgifter som behöver genomföras för att delprojektet skall kunna leverera det ressultat som förväntas av projektet i stort. Dessa möten genomfördes under en intensiv vecka framförallt som lunchmöten, som verkligen visade sig vara en grym metod för att kunna kombinera olika personers scheman. WBS:erna var på många sätt knepiga att genomföra, eftersom gruppmedlemmarna inte har några större erfarenheter av tidigare rymdrelaterade projekt krävdes det stor fantasi från alla inblandade för att försöka identifiera alla uppgifter och problem som delprojekten skulle behöva ta sig igenom för att nå sina mål. Emellertid tog jag mig från varje lunchmöte med ännu en WBS över ett nytt delprojekt, mot slutet av veckan var alla nio delprojekt planerade och uppgiften att sammanföra dessa stod inför dörren. Hur detta genomfördes kommer jag att skriva om i min nästa post.

Teamet bakom projektet

Här kommer lite info om vi som är med i SQUID-projektet. De närmaste veckorna kommer vi även belysa de olika medlemmarna i separata inlägg.

Gustav Casselbrant Gustav Casselbrant

Utbildning

  • Civilingenjör i Elektroteknik, KTH Valhallavägen (3:e året av 5)

Huvudansvarsområde

  • Projektledning

 
 

Jacob Michelsen Jacob Michelsen

Utbildning

  • Civilingenjör i Farkostteknik, KTH Valhallavägen (3:e året av 5)

Huvudansvarsområden

  • Dokumentation
  • Outreach/PR

 
 

Mónica Alaniz Mónica Alaniz

Utbildning

  • Masterutbildning i System on chip design (2:a året av 2), KTH Valhallavägen
  • Computer Engineer, Universidad Nacional Autonoma de Mexico (UNAM), Mexico.

Huvudansvarsområde

  • Elektronik och mjukvara

 

Mario Valle Mario Valle

Utbildning

  • Masterutbildning i Aerospace  (2:a året av 2), KTH Valhallavägen
  • Aeronautical Technical Engineer, Universidad Politécnica de Madrid, Spain
  • Arbetserfarenhet: Trainee ett år vid structures and mechanisms department vid INTA, Spanien.

Huvudansvarsområden

  • Utveckling och testning av trådbom/trådantennsystem
  • Dynamikmodellering/simulering

Jiangwei Huang Jiangwei Huang

Utbildning

  • Masterutbildning i Engineering Mechanics (1:a året av 2),KTH Valhallavägen
  • Mechanical Engineering and Automation,Shanghai University of Engineering Science, Kina

Huvudansvarsområden

  • CAD/Mekanisk design
  • Chassi

David Bergman David Bergman

Utbildning

  • Masterutbildning i Aerospace Engineering (1:a året av 2), KTH Valhallavägen
  • Flygingenjör, Mälardalens Högskola

Huvudansvarsområden

  • Motorer och rörliga delar
  • Airbagsystem

Mark Honeth Mark Honeth

Utbildning

  • Masterutbildning i Space Science and Technology, Luleå Tekniska
    Universitet, (2:a året av 2)
  • Bachelor of Science in Engineering in Mechatronics, University of Cape Town (UCT), Sydafrika

Huvudansvarsområde

  • Instrument för mätning av elektriska fält

Vira Pronenko

Utbildning

  • Extern doktorand, avdelningen för Rymd och Plasmafysik (SPP), KTH Valhallavägen.
  • Även doktorand vid Lviv Centre of Institute of Space Research, NASU/NANU, Lviv, Ukraina.
  • Radio Engineer, Lviv Polytechnical Institute, Lviv, Ukraina

Huvudansvarsområden

  • Instrument för mätning av magnetiska fält (Uniprobe)

Välkommen till projekt SQUID!

Hej! Vi är ett internationellt gäng av studenter som har två saker gemensamt. Vi pluggar alla på KTH, och vi brinner för rymden!

Under hösten fick vi reda på att man tänkte sätta ihop ett projektteam för att utveckla ett experiment som verkligen skulle få flyga i rymden, tack vare ett samarbete med svenska Rymdstyrelsen och tyska DLR, tillsammans med ESAoch Rymdbolaget. Det här är någon man som student bara kan drömma om, och snart hade vi sex studenter samlats hos SPP, KTHs avdelning för Rymd och Plasmafysik.

Vårt projekt går kort och gott ut på att utveckla ett experiment som visar vägen för en ny sorts mätplattform som gör det enklare att göra mätningar av “rymdväder”. Sånt rymdväder ser vi här på jorden mest som vackert norrsken, men uppe bland satelliter kan häftiga solstormar och samlingar av laddade partiklar i jordens magnetfält störa systemen, vara en fara för astronauter,  och faktiskt orsaka riktig skada. Det är därför viktigt att samla in data där uppe så vi kan förstå dessa fenomen bättre, men vanliga raketer och satelliter är dyra och kräver mycket lång förberedelse.

Vår mätplattform är stor som en större sockerkaka, ungefär 24cm i diameter och väger mindre än tre och ett halvt kilo. Den ska skickas upp med en fem meter lång så kallad sondraket från raketbasen Esrange utanför Kiruna. På väg upp kommer den skjutas ut från nosen på raketen och fortsätta glida upp till en höjd av nästan 90 km. Det är 8 gånger högre än ett passagerarflygplan!

Namnet SQUID står för Spinning QUad Ionospheric Deployer, dvs nåt som snurrar och fäller ut fyra saker uppe i jonosfären, högt över jorden, och det är precis vad experimentet ska göra. Raketen den skickas upp med snurrar för att hålla sig stabil, så vår plattform kommer också snurra när den skjuts ut. Detta använder vi för att rulla ut de fyra mätantennerna, trådbommarna, som ska användas för att mäta elektriska fält. Med sig har sonden även mätare för magnetiska fält, och en massa accelerometrar och gyron så vi kan se hur trådbommarna uppför sig när de fälls in och ut. Detta är vi väldigt nyfikna på, och vi ska berätta mer om detta i ett senare inlägg! Vi kommer även filma utskjutningen med en liten kamera som sitter på raketen.

Tanken är att flera såna här plattformar ska kunna släppas från samma sondraket i framtiden, så man kan mäta på flera platser samtidigt uppe bland de elektriska och magnetiska fälten. Problemet är att det då blir svårt att samla in datan via radiokontakt med sonderna, och därför måste vi visa att en sån liten sond kan byggas så den klarar att falla tillbaka till jorden och kan hittas ute i vildmarken. Efter att vår lilla plattform dragit in trådbommarna igen och bromsats upp av atmosfären på vägen ner (då ytan blir upp till hundra grader varm av friktionen mot luften!) ska den fälla ut ett system av luftkuddar som spänner upp en fallskärm. Skärmen bromsar upp fallet, och luftkuddarna tar emot den vid nedslaget. När den landar börjar den skicka iväg sin GPS-position och aktiverar en spårningssändare, lite som en sån som används när man spårar märkta djur i skogen. Vi kan då åka ut med helikopter och hämta hem plattformen så vi kan tanka ut den insamlade datan.

Nästa inlägg kommer handla om vi studenter i Team SQUID. Håll ögonen på den här bloggen!